Direktlänk till inlägg 23 november 2009

Uppdatering

Av Annelie - 23 november 2009 08:07

Orsaken till min frånvaro på bloggen är trytande energi, ork och inspiration.

Har väl och är väl egentligen fortfarande nere i en svacka rent allmänt.

Jag vaknar på morgonen. känner mig hyffsat pigg, stiger upp och umgås och äter frukost ihop med två av mina yngre söner innan dom drar iväg till skolan.

Sen är det som om all lust till att göra nått går ur kroppen. Som om någon drar ur proppen till energiförådet. Jag blir total dränerad, trött och orkeslös.

Har haft svårt att äta. Bara tanken på riktig mat har fått mig att nästan känna kväljningar. Är inte hungrig alls på mat. Så blir det att jag smiter den enkla mest dumma genväg jag kan ta... MACKOR!!! Sen har jag ätit rätt mycket frukt med. Mackor och frukt har varit min huvudföda. Hur sunt är det då på en skala?

Just nu är spisen och jag inte de såtaste vänner. Ja inte kylskåpet heller.

Vågen undviker jag. Vet redan att jag gått upp ännu mer, och det gör ju inte att saker och ting känns bättre heller. Tittar mig inte i spegeln mer än absolut nödvändigt längre heller. Nästan så jag skiter i att jag blir allt rundare. Försöker förtränga att jag bryr mig så mycket. Ställer jag mig själv mot väggen så har jag nog i ärlighetens namn gett upp...

I flera år har jag försökt gå ner och hålla vikten. Men med min karaktär är lika illa ställt med som med resten av mig själv. Bedrövlig och fullständigt oduglig.

Vore det inte för min underbara lilla Heron så skulle jag nog vara rätt så isolerad inom hemmets lugna vrå. Nu tar jag mig i alla fall ut på hans promenader.

Men det tar emot nått jävulskt att gå ut. En inre strid varje gång.


Jag ser på mina söner... När jag var i deras åldrar var jag lika tunnis som dom. På tok för mager och eländig. Ändå fick jag av min mor veta att jag hade så stor rumpa och kraftiga lår... Ofta pratade hon nedvärderande om min runda bakdel, inte bara till mig personligen utan även vitt och brett till vänner och bekanta i hennes umgängeskrets. Jag trodde hon hade rätt. Idag när jag ser på mina söner och tänker tillbaka, så inser jag att jag var sjukt mager, rent underviktig till min längd. Värre blev det då jag fick mer och mer magbesvär. Fick tillslut inte behålla nått. Spydde aldrig utan det kom ut bakvägen. Ständiga magkramper och diaréer och kraftiga hudutslag. När jag vägde som minst till mina 166 cm vägde jag knappa 47 kg. Huden var sträv och jag mådde fruktansvärt dåligt. Man kunde räkna revbenen på mig bara genom att titta på mig. Jobbade och kämpade på tills jag en dag var rädd för att inte vakna upp. Då ringde jag åter igen läkaren.

Fick nån medicin och nått pullver jag skulle ta. Blev faktist bättre, gick upp i vikt och fick styrkan åter så småningom.

Satt och tittade på gamla bilder från det barnen var små och när jag vägde runt 60 - 65 kg, Jag var inte alls tjock men minns hur min mor pikade mig för att jag höll på att bli fet, att min redan tidigare så stora rumpa nu började bli gigantisk.

Nu när jag tittar på dom bilderna ser jag bara frisk och hälsosam ut. Jag var precis lagom och skulle ge vad som helst bara jag fick väga 65 igen.

Ja, jag skulle till och med vara supernöjd om jag kom ner till 70.


Idag styr jag inte över min kropp. Jag har inte mått bra på väldigt länge.

Nu känns det som om jag håller på att ge upp mig själv fullständigt.

Jag orkar inte kämpa med mig själv längre!

Blir jag fetare... so what!

Blir jag aldrig "frisk" i övrigt... skit samma!

Jag är jag, och har nån emot det och vill kasta ut mig ur vårat svenska "trygghetssamhälle"... ja , men gör det då!


Jag älskar verkligen mina söner! Jag älskar min underbara sambo Herr B!

... men jag älskar verkligen inte mig själv...

När man inte ens duger i sin mors ögon, eller när man inte duger i samhällets ögon när man faller ur ramarna och inte kan prestera det som en "normal" samhällsmedborgare ska klara... är jag då verkligen värld att existera, vara älskad, kunna älska mig själv...?


Själv tycker jag att alla har rätt att vara sig själva. Alla ska kunna känna att dom älskar sig själva för den som är!

INGEN ska behöva känna sig oduglig och mindre värd bara för att man har någon form av sjukdom.

Idag faller vi sjuka offer för den omänskligt hårda linje som försäkringskassan och läkarna piskas under.

Idag har vi sjuka inga som helst rättigheter!

Idag ska vi sjuka tvingas vara nått vi inte är och kan!


När ska den lilla människan, individen har rätt till sitt eget liv?

När ska den lilla människan, individen kunna slappna av och känna att man har ett värde, vara respekterad och accepterad för den man är?


När ska man inse att människor inte kan stöpas i samma form?


Inte nog med att jag mår dåligt och vill dra täcket över huvudet varje ny morgon som gryr. Jag går ständigt och oroas för morgondagen, nästa månad, nästa år..

Varför får jag ingen ro i själen?


----------------------------------------------------


Idag ska jag i alla fall börja sätta upp julgardinerna! Jag älskar julen och alla dess röda murriga färger, all mysig och fin julbelysning, alla tomtar som tittar fram här och var i hemmet. Önska bara så att mina barn kunde vara hemma nån jul.

Men självklart måste dom ju få träffa sin far med när tillfälle ges. Deras pappa bor ca 100 mil bort.

Tänk... På söndag är det första advent!!! =))



Kram på er alla och tack för att du tittade in!


 
 
Jenny

Jenny

23 november 2009 12:12

Önskar jag fanns närmare, då hade jag kommit och gett dig en bamsekram.

http://www.barnlangtan.se

 
Berith

Berith

23 november 2009 19:32

Den lilla människan måste börja att älska och respektera sig själv först ...när man älskar sig själv för den man är och för att man är den man är , ja då blir man stark och trygg i sig själv och då bryr man sig inte om vad omgivningen tycker om en !!
En som kommer med sådana där elaka och sårande kommentarer mår inte bra i sig själv !!!

Du är så fin som du är , du har ett varmt och gott hjärta !!
Du duger precis som du är !!!!!
Kramar om dig vännen min !! =)))

http://maxmaxbloggplatsen.se

 
Maggan

Maggan

24 november 2009 16:51

Önskar att du hade bott närmare mig då hade jag med glädje tagit med dig och Heron ut på mina skogspromenader.Jag tror trots allt att du kommer så småningom att åter se ljuset i tunneln.Jag vet att du duger precis som du är, du behöver inte ändra på någonting utan
det viktiga är att du har ett varmt och gott hjärta och det har du.

http://Maggans blogg

 
Annelie

Annelie

25 november 2009 08:16

Jenny :
Ja det är lite synd att vårat land ska vara så låååångt ibland.
Men din omtanke var god nog! Tack och Kram tillbaka! =))

------------------------------
Berith:
Tack för dina kloka ord!
Jag gör så gott jag kan för att hitta den inre styrkan. Men ibland ligger det liksom osynliga banaskal mitt på vägen.
Men nu reser jag mig upp och letar vidare!

Kramen min vän! =))

-------------------------------
Maggan:
Tack för dina värmande ord.
Skogspromenader är sinnesrogivande för både kropp och själ.
Tyvärr är det rätt mycket "sur-ler-hål" just nu längs alla stigar där jag bor. Men det blir bättre när snön lagt sig och det blir minusgrader.

=))

http://eilenna.bloggagratis.se

 
diana

diana

25 november 2009 16:16

Usch de låter inte roligt. Jag får lite ångest över vad jag säger till mina barn, dom är lite rund och jag pratar med dom om de. Försöker säga de på ett bra sätt men de är kankse inte alltis bra. Men jag får panik eftersom jag själv varit tjock hela livet så vill jag så gärna att dom ska slippa de. Försöker få dom att få ett bra mattänk men de är inte så lätt. Min mamma har ALDRIG kommenterat min vikt, aldrig kommenterat hur jag äter eller vad. Hon har aldrig sagt nåt dumt eller nedvärderande till mig. Och de har nog gjort mig väldigt stark. Jag vill ge mina barn de men jag vet att jag inte är lika accepterande som min mamma va.
Så sorgligt att en mamma kan påverka så negativt. Mamma är ju ändå den närmsta o bästa man har första åren i livet...eller ska vara de i alla fall.
Jagh har hittat en blogg om självförtroende o självkänsla, de är en tjej som är outbildad och skriver helt vanligt som privatperson. Den sidan är faktiskt bra och kanske kan vara värd att besöka, http://viktoriae.blogg.se/
Önskar dig lycka till och att du kommer att få må bättre.

http://www.dianachaaya.blogg.se

 
Annelie

Annelie

26 november 2009 08:24

Diana:
Det är inte lätt att vara en bra mamma i alla lägen. Tror jag ingen lyckats med någonsin. Men det finns bättre och sämre.

Tror du är en mycket bra mamma som gör så gott du kan, och jag tror inte dina söner tycker du är nedvärderade och okänslig när du försöker lära dom vad som är bra och mindre bra.
Dom flesta av oss försöker nog uttrycka oss mer finkänsligt och med ett varmt hjärta när det är nått vi vill lära våra barn.
Alla har dock inte den förmågan.... att känna empati!

Tack så mycket för länken. Var in som snabbast igår och kollade. Verkar väldigt intressant! =)

http://eilenna.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Annelie - 8 februari 2010 08:09

Ja, vad annat kan man säga. Bara massa elände och sjukdom. Herr B´s pappa blir fort sämre i sin demens. I lördags belv han hastigt inlagd på en geriatrikavdelning för utredning. Skönt att det blir gjort så vi får svar på vad det är som händer rikti...

Av Annelie - 21 januari 2010 08:04

Den senaste tidens bristande närvaro här inne på bloggen är pga av att jag inte haft någon som helst lust att sätta mig vid datorn för att skriva. Vid datorn har jag dock suttit när jag varit inloggad på facebook. Inte hela tiden förståss, men lite...

Av Annelie - 10 december 2009 08:06

Har bott i min lägenhet sedan 1 December 2001. Trivs så himla bra här. Det är lägenheter som under slutet av -80 och början på -90 genomgick en rejäl renovering. Många av lägenheterna har slagits ihop och blivit större. Det finns dock inga större l...

Av Annelie - 9 december 2009 07:55

Fick detta mail av min mycket goa vän AW från östgötaskogarna. Var rätt kul så jag tänkte dela med mig. =))   ~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~ Kära Dagbok ,   Jag har precis fyllt 45, och min son (älskling!) gav mig en veck...

Av Annelie - 4 december 2009 13:23

Äntligen! Ja, jag säger bara ÄNTLIGEN ser det ut som om vi kommer oss ut till stugan i helgen! Så just nu har jag verkligen inte tid att sitta här och knappa på tangentbordet. Har iaf precis kommit hem efter en "lunchdate" med Fru K, Fru L, Fröke...

Presentation

Gästbok

Fråga mig

1 besvarad fråga

Omröstning

Har du drömmar och mål du håller på att förverkliga?
 Ja
 Nej
 Nej, men skulle vilja

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Senaste inläggen

Länkar

Sök i bloggen

Arkiv

RSS


Skapa flashcards