Alla inlägg under november 2009

OJ!

Av Annelie - 25 november 2009 08:16

Vilken reaktion det blev på mitt förra inlägg! Var inte riktigt beredd på det.

Men tack för era värmande komentarer, och ett enormt stort tack till en mycket god vän som till och med besvärade sig att ringa och surra bort en stund... typ ca tre timmar... =P..visste inte ens att just du läste min blogg... =)

Missade Gula Villanbesöket bara därför. Men det var det absolut, tveklöst, helt klart värt! =))

Är så enormt tacksam och glad för de vänner jag har, min familj och min högt älskade sambo!

Ja må ha väldigt jobbiga dagar mellan varven pga min depression. Men med er som mina närmaste vänner så går allt rätt bra i alla fall.

Hos er hittar jag styrkan och glädjen i livet. Ni är goa, glada och väldigt lättsamma att ha att göra med. Ni är er själva och jag känner att jag kan vara mig själv vi eran närvaro. Ni känner mig utan och innan vilket för mig är den största tryggheten.

Det finns mycket jag är rädd för här i livet. Men det finns också mycket jag skulle vilja prova på och göra.

Det finns saker jag ångrar att jag slutat med. En av de sakerna är dansen!

Dansen var en mycket stor del av framförallt min tonårstid. Sista åren jag dansade, var via Medborgarskolan. Vi höll till uppe på Västerbottenteaterns danslokal.

Jazzdans var min grej! =))

Första gången jag började ta danslektioner var hos Prima Ballerinan Eva Dahlgren ( inte sångerskan) i hennes lilla dansstudio här i Boliden. Hon bodde då Gula Villan där vi nu bla träffas varje tisdag och fikar ett gäng goa glada människor.

Så småningom flyttades verksamheten till Folketshus. Där fanns större lokaler och fler kunde vara med.

Blev dock inte så länge där. Inte förrän i sexan, tror jag det var, så introducerades jag i Jazzdansens värld. Även det här i lilla Boliden.

Under en period i högstadiet blev så jag själv nybörjarledare i Jazzdans.

Men så i och med gymnasiet ville jag själv utvecklas vidare och började så dansa inne i stan - Skellefteå.

Allt kom av sig då jag flyttade ner till Norrköping. Så här i efterhand skulle jag ha tagit tag i mig själv och fortsatt dansa där. Men det var så mycket som var nytt och mycke som hände, så det blev liksom aldrig av.


Jag och mina "systrar" var även ute mycket på Eldorado under en period av våra liv. Där var det "styrdans" som gällde! Jäklar vad vi fick dansa. Och rackarns vad kul det var! =))

Var ut nån gång med mina nya vänner nere i Norrköping med. Kan skvallra att det inte är många som kan dansa riktig äkta foxtrot neröver. Nä, riktigt dåliga var de flesta av dom. Skärpning på den fronten! ;))


Hur som haver. Allt känns faktiskt lite bättre idag.

För mig, att skriva i bloggen, är det ett sätt att liksom skriva av sig oro och ångest.

När det väl är nerskrivet vill jag kunna lämna det där och gå vidare.

Ibland måste jag gå tillbaka och skriva av mig ännu mer. Men det är skönt att kunna göra så.

Om du frågar hur jag mår så svarar jag säkerligen "bra". Så lär jag nog oftast svara fast jag mår dåligt invändigt.

Skulle jag vara brutalärlig och svara att jag inte mår särskillt bra varje gång, så känns det som om jag måste förklara mig. Och det vill jag kanske inte göra jämt och ständigt.

Ibland, eller oftast, är det enklare att säga att man mår bra, för då kan man gå vidare i samtal om betydligt trevligare saker än att rota runt i min egen oro och ångest.

Så det är inte för att medvetet ljuga för er om hur jag egentligen mår. Utan för att själv slippa dyka ner i slammet och gräva runt i känslor jag helst vill undvika.

När jag mår som sämt är det dessutom extremt jobbigt att ens erkänna för sig själv hur dåligt man mår. Att då dessutom blotta sig för andra är rena tortyren.

Nu vet jag att jag har mina närmaste vänner/familj som jag egentligen kan prata med vad jag vill om. Dom dömmer inte och vet hur jag är.

Kanske måste jag vara mer ärlig mot mig själv och våga berätta när jag inte mår bra, när jag behöver hjälp att komma vidare... Jag gör så gott jag kan och förmår!


Idag ska jag försöka komma mig för att kanske besöka nån. Skönt att komma hemifrån lite då och nu. =)) Heron måste i vilket fall få komma ut på sin förmiddagspromenad.


Önskar alla en bra dag och tack för att just du tittat in här en stund!


Kramen! =))

Av Annelie - 23 november 2009 08:07

Orsaken till min frånvaro på bloggen är trytande energi, ork och inspiration.

Har väl och är väl egentligen fortfarande nere i en svacka rent allmänt.

Jag vaknar på morgonen. känner mig hyffsat pigg, stiger upp och umgås och äter frukost ihop med två av mina yngre söner innan dom drar iväg till skolan.

Sen är det som om all lust till att göra nått går ur kroppen. Som om någon drar ur proppen till energiförådet. Jag blir total dränerad, trött och orkeslös.

Har haft svårt att äta. Bara tanken på riktig mat har fått mig att nästan känna kväljningar. Är inte hungrig alls på mat. Så blir det att jag smiter den enkla mest dumma genväg jag kan ta... MACKOR!!! Sen har jag ätit rätt mycket frukt med. Mackor och frukt har varit min huvudföda. Hur sunt är det då på en skala?

Just nu är spisen och jag inte de såtaste vänner. Ja inte kylskåpet heller.

Vågen undviker jag. Vet redan att jag gått upp ännu mer, och det gör ju inte att saker och ting känns bättre heller. Tittar mig inte i spegeln mer än absolut nödvändigt längre heller. Nästan så jag skiter i att jag blir allt rundare. Försöker förtränga att jag bryr mig så mycket. Ställer jag mig själv mot väggen så har jag nog i ärlighetens namn gett upp...

I flera år har jag försökt gå ner och hålla vikten. Men med min karaktär är lika illa ställt med som med resten av mig själv. Bedrövlig och fullständigt oduglig.

Vore det inte för min underbara lilla Heron så skulle jag nog vara rätt så isolerad inom hemmets lugna vrå. Nu tar jag mig i alla fall ut på hans promenader.

Men det tar emot nått jävulskt att gå ut. En inre strid varje gång.


Jag ser på mina söner... När jag var i deras åldrar var jag lika tunnis som dom. På tok för mager och eländig. Ändå fick jag av min mor veta att jag hade så stor rumpa och kraftiga lår... Ofta pratade hon nedvärderande om min runda bakdel, inte bara till mig personligen utan även vitt och brett till vänner och bekanta i hennes umgängeskrets. Jag trodde hon hade rätt. Idag när jag ser på mina söner och tänker tillbaka, så inser jag att jag var sjukt mager, rent underviktig till min längd. Värre blev det då jag fick mer och mer magbesvär. Fick tillslut inte behålla nått. Spydde aldrig utan det kom ut bakvägen. Ständiga magkramper och diaréer och kraftiga hudutslag. När jag vägde som minst till mina 166 cm vägde jag knappa 47 kg. Huden var sträv och jag mådde fruktansvärt dåligt. Man kunde räkna revbenen på mig bara genom att titta på mig. Jobbade och kämpade på tills jag en dag var rädd för att inte vakna upp. Då ringde jag åter igen läkaren.

Fick nån medicin och nått pullver jag skulle ta. Blev faktist bättre, gick upp i vikt och fick styrkan åter så småningom.

Satt och tittade på gamla bilder från det barnen var små och när jag vägde runt 60 - 65 kg, Jag var inte alls tjock men minns hur min mor pikade mig för att jag höll på att bli fet, att min redan tidigare så stora rumpa nu började bli gigantisk.

Nu när jag tittar på dom bilderna ser jag bara frisk och hälsosam ut. Jag var precis lagom och skulle ge vad som helst bara jag fick väga 65 igen.

Ja, jag skulle till och med vara supernöjd om jag kom ner till 70.


Idag styr jag inte över min kropp. Jag har inte mått bra på väldigt länge.

Nu känns det som om jag håller på att ge upp mig själv fullständigt.

Jag orkar inte kämpa med mig själv längre!

Blir jag fetare... so what!

Blir jag aldrig "frisk" i övrigt... skit samma!

Jag är jag, och har nån emot det och vill kasta ut mig ur vårat svenska "trygghetssamhälle"... ja , men gör det då!


Jag älskar verkligen mina söner! Jag älskar min underbara sambo Herr B!

... men jag älskar verkligen inte mig själv...

När man inte ens duger i sin mors ögon, eller när man inte duger i samhällets ögon när man faller ur ramarna och inte kan prestera det som en "normal" samhällsmedborgare ska klara... är jag då verkligen värld att existera, vara älskad, kunna älska mig själv...?


Själv tycker jag att alla har rätt att vara sig själva. Alla ska kunna känna att dom älskar sig själva för den som är!

INGEN ska behöva känna sig oduglig och mindre värd bara för att man har någon form av sjukdom.

Idag faller vi sjuka offer för den omänskligt hårda linje som försäkringskassan och läkarna piskas under.

Idag har vi sjuka inga som helst rättigheter!

Idag ska vi sjuka tvingas vara nått vi inte är och kan!


När ska den lilla människan, individen har rätt till sitt eget liv?

När ska den lilla människan, individen kunna slappna av och känna att man har ett värde, vara respekterad och accepterad för den man är?


När ska man inse att människor inte kan stöpas i samma form?


Inte nog med att jag mår dåligt och vill dra täcket över huvudet varje ny morgon som gryr. Jag går ständigt och oroas för morgondagen, nästa månad, nästa år..

Varför får jag ingen ro i själen?


----------------------------------------------------


Idag ska jag i alla fall börja sätta upp julgardinerna! Jag älskar julen och alla dess röda murriga färger, all mysig och fin julbelysning, alla tomtar som tittar fram här och var i hemmet. Önska bara så att mina barn kunde vara hemma nån jul.

Men självklart måste dom ju få träffa sin far med när tillfälle ges. Deras pappa bor ca 100 mil bort.

Tänk... På söndag är det första advent!!! =))



Kram på er alla och tack för att du tittade in!


Av Annelie - 13 november 2009 18:34

Hemkommen från den stooora ... int´...schtaan!

Har numera 3G på mobilen, handlat 20 par strumpor som husets herrar får slås om, fixat id.foto på S, liftat hem med älsklingen från schtaan.. Blev fulla bilen då Herr B hittade Herr M irrandes runt på busstationsparkeringen.

Själv hittade jag en lång och gänglig yngling på snart 17 bast - A - på busshållplatsen. Väl hemma hämtade jag

tillbaka min lilla loppa Heron, som tillbringat eftermiddagen med en av sina bästisar - Argos - hemma hos Fröken N.

Tack gumman för hjälpen! =))


Just nu grillas kycklingingen i ugnen, pommen ska strax in. Det blir beasås och aioli att välja på om man vill nått sånt till sin kyckling. Jag tar nog aiolin. =))


Fortsatt trevlig kväll på er alla! Och kul att just DU tittade in! =))


Kramen!

Av Annelie - 13 november 2009 09:34

Måste in till schtaan idag. Roligare kan mna ju ha det... Men yngsta grabben ska fotas för sin legitimation, och vi lider av stark strumpbrist här hemma. Bara att bita i det sura äpplet och försöka hitta någon som vill/kan vara hundvakt i eftermiddag. Någon??? ;))

Av Annelie - 13 november 2009 09:09

Man skulle verkligen haft Herons energi på mornarna. I morse (kl 7) satte han sig direkt vid ytterdörren och ville bara ut. Bara klä sig, se glad ut, och ge sig ut mot skogen. Där sprang han fram och tillbaka, skvättade friskt både här och där, gjorde även nr 2 in bland några buskar. Sen var det full fart igen! Blir slut bara jag ser honom så full av energi. *L*


Väl hemma tog vi oss en mycket god och välförtjänt frukost! Kan tipsa om att blåbärste med äkta Rövarhonung i är inte att förkasta! =))



Av Annelie - 6 november 2009 07:56

I måndags, av en ren slump, upptäckte jag att en yngre kille snott ett tidigare blogginlägg jag skrivit, och tagit den som sin egen.

Hade han skrivit och hänvisat sidan till min egen blogg hade jag inte ordat så mycket om det. Men detta kändes  de facto inte bra. Det var min "berättelse" han snott och tagit som sin egen! Helt klart fräckt!

Det blev att skriva till ansvarig chefsredaktör för just den sidan dit inlägget lagts in på och vänta.

Skrev också och påminde om Upprättshovslagen och hade väl inga större förhoppningar om att det skulle gå vägen.

Men döm om min förvåning då jag senare under dagen upptäcker att dom stängt av killen i fråga från sajten där han befann sig.

Var ju inte riktigt så hårt "straff" jag hade tänkt mig för den stackarn. Han är en ungdom som säkert inte hade så stor koll på det där med rätt och fel i internetuppförande. En reprimand och bortplockande av just min berättelse på hans sida hade räckt för min del.

Men de ansvariga för sajten ansåg väl förmodligen att en avstängning var på sin plats.


Nu vet jag att några av hans vänner varit in på min blogg de sista dagarna och kollat runt här inne. Helt ok!

Hoppas det ordnar sig för grabben och att det finns en lösning så han kan komma tillbaka till er gemenskap.

Har hört och förstått att den sidan ni figurerar i är en mycket trevlig sida för er kreativa och speltokiga ungdomar.

Jag stödjer sådana sidor av den enkla anledningen att eran fantasi är makalöst farsinerande.

Har själv speltokiga ungdomar. =)


Igår eftermiddag vid halv fyra, befann sig  jag och min yngsta son på Hälsocentralen här i Boliden.

Vi gick dit på vinst och förlust då det gällde vaccinering mot svininfluensan.

Förra torsdagen och nu i torsdags var vikt åt riskgrupperna i första hand. Men som en del vet, så kan det bli sprutor över. Och i stället för att helt i onödan kasta dom, så delar man ut de överblivna till andra också.

Jag frågade en i personalen om hon trodde det skulle bli över nån spruta. Oja, det skulle det verkligen bli. Så där satt vi och väntade medans vi skrev våra hälsodeklarationspapper. Det var en liten kö när vi kom. För säkerhets skull väntade vi till sist.

Jag kände aldrig självaste sticket. Inte förrän jag i ögonvrån såg att sköterskan tog fram en liten tuss att sätta mot stickstället på armen, förstod jag att allt redan var klart. =)

Tänk.. Jag som varit fobiskt rädd för sprutor i nästan hela mitt liv... Nu fixar jag det hur lätt och enkelt som helst!

Är så jäkla stolt över mig själv! Är ju faktist blodgivare sen ett par år tillbaka med... ;))

Sonen tyckte däremot den kändes mer än när en mygga sticker. Men så har han inte på långa vägar lika mycket underhudsfett som mor sin. Om det nu kan göra nån skillnad. *hahaha*..

Sonen hade halvont i armen nu på morgonen. Han trodde sig inte kunna vara med på brännbollen på idrotten idag. Men si det gick inte. Jag sa att han allt fick lov att plocka med sig sina idrottskläder. Det fanns säkert andra enklare uppgifter han skulle kunna göra i stället. Sa också att han skulle berätta för idrottsläraren att han tog sprutan igår. Då kommer hon garanterat att förstå. =)

För mig känns inget särskillt... än! På självaste stickstället känns det bara som ett mer rejält blåmärke bara... än!

Får väl se hur det utvecklar sig under dagen.



I onsdagskväll kom så min så efterlängtade, fullständigt helt onödiga födelsedagspresent!=))

En vit fusköppenspis i hörmodell! Den beställdes från Ellos. Nu står den här hemma ihopmonterad och nästan klar att användas. Måste bara skaffa brandhärdiga skivor att sätta bakom spisen mot väggen. Men vi har testat med att sätta in värmeljus. Och bara det blev så himla mysigt! Tack alla goda vänner och mina bröder, mor och far för att detta kunde bli möjligt! =))


Herr B och jag var på Café33 igår kväll med några av våran mycket goda vänner och deras lille smörcharmör till son.

Vi bor mer eller mindre grannar, likförbenat ses vi alltför sällan. Måste skärpa till oss där! *L*

Mycket trevligt var det i alla fall- Självaste Caféet i sig är otroligt mysigt litet ställe. Är så glad att det funkar så bra för dom att bedriva ett Café i vårat lilla samhälle. Dom serverar även mat där. Mycket god mat!!! *slickar mig om munnen*.. =))

Fasen.. nu blev jag hungrig med. =P Bäst att peta i sig lite frukost och sen se vad som händer under resten av dagen.

Nått kul och trevligt hoppas jag! =))


Kramen på er alla som tittar in här! =))



Presentation

Gästbok

Fråga mig

1 besvarad fråga

Omröstning

Har du drömmar och mål du håller på att förverkliga?
 Ja
 Nej
 Nej, men skulle vilja

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Senaste inläggen

Länkar

Sök i bloggen

Arkiv

RSS


Skapa flashcards