Senaste inläggen

Av Annelie - 8 februari 2010 08:09

Ja, vad annat kan man säga.

Bara massa elände och sjukdom. Herr B´s pappa blir fort sämre i sin demens. I lördags belv han hastigt inlagd på en geriatrikavdelning för utredning. Skönt att det blir gjort så vi får svar på vad det är som händer riktigt, och om det går att hejda på nått vis. Det dom hittills sagt är att han åtminstone har muskulär demens. Det innebär i stort att hans kropp inte lyder rörelser som man berordrar den. Så det kan bli lite knepigt att tex sätta sig i en bil när inte han vet hur han ska sätta fötterna osv.

Plastsvärmor får då i alla fall en mycket välförtjänt vila för tillfället. Det har ju varit lite rörigt och mycket för henne de sista månaderna. Vi, eller Herr B mest, försöker hjälpa till med en del rent praktiska saker så gott han kan. Jag försöker hjälpa till med det jag har möjlighet med också. Dom är så himla söta och rara min svärfar och plastsvärmor, och det här kommer att bli så bra som det bara kan bli.  *L*


Själv åkte jag in på akuten tidigt förra lördags morse, med de kraftigast magkramper jag någonsin har haft.

Normalt brukar de gå över då jag fått vara på toan och tömmt ur mig själv ordentligt. Men denna gången eskalerade hela förloppet. Jag satt på toan och hade hinken i knät. Det sprutade från båda håll. Jag försökte vid två tillfällen ta min magkrampmedicin. Men den kom i retur fortare än kvickt. Tillslut kände jag bara att jag behövde hjälp. Tror inte ens jag hade sådär ont när jag skulle föda barn...

Herr B som jag lyckats väcka (jag vaknade vid 2.30-tiden med kramper i magen) efter ett tag hjälpte mig att ringa till sjukvårdsupplysningen. De gånger jag ringt dit tidigare har jag alltid blivit så väl bemött, men den här gången svarade en sur kvinna på andra sidan tråden. Efter en del tjafsande med henne sa jag själv att jag åker in på akuten. "Ja, gör det då" svarade hon surt.

Det var den längsta och mest jävliga åktur jag någonsin varit med om.

Det är 3 mil till sjukhuset. Men det kändes som minst 10.

Jag grät av smärtan och försökte hålla fokus på att andas lungt.

Väl framme ringde jag på dörren medan Herr B skyndade sig att parkera. Jag kunde inte stå upprätt, utan stod böjd som den krokigaste ostbågen.

Den unga killen som öppnade skyndade tillbaka in och hämtade en rullstol. Han hade lyckats hitta en liten modell tror jag. Eller så är jag på tok för stor om baken. Men jag lyckades klämma ner mig i stolen och så rullade vi iväg. Jag vill tro att rullstolen var för liten. *L*

In på ett rum. Han ville ha upp mig på britsen, men si det vara bara att glömma.

Satte mig på en stol och satt kraftigt böjd mot britsen, och där satt jag och bara tjöt av smärta. De värsta smärttopparna kom som i vågor, då ville jag bara dö.

Läkaren kom in rätt fort och försökte få svar på några frågor av mig. Nån undersökning och nån provtagning gick inte att genomföra så länge jag hade så ont och satt som jag gjorde.

Jag fick väldigt omgånde en spruta i magen.Det var nått jälvlaranamma i den sprutan. Så fick jag mig så äntligen upp på britsen och dom kunde börja ta nödvändiga prover och klämma mig på magen och ställa frågor.

Gu´ så skönt att slippa smärtan! Men jag var helt slut och vansinnigt än över hela magen och ända bak i ryggen.

Det dom först hade trott var att jag drabbats av tarmvred. Men rätt snart kunde dom avfärda det. Mest troligt är det min tjocktarm som verkligen inte mår bra just nu. När väl tarmen var tom så upptäckte jag att det kom färskt blod, slem och massor med klar vätska varje gång jag var på toan. Det kunde nog förklara mitt så väldigt låga hb som just då låg på 106.


Hur som haver har det, vad jag kan se i alla fall, slutat blöda och rinna ur mig. Så i fredags var mitt hb uppe i 115. Jag fick i fredags även veta att leverprovet akuten tog var lite för högt. Varpå dom frågade mig om mina alkoholvanor. *L* Om dom kände mig skulle dom med skratta åt den frågan. Jag som knappt dricker cider från ICA. Nej nån storkonument av alkohol är jag inte. Men nu törs jag inte ens tänka tanken att ta ett slas vin nästa nyår eller en öl eller två till Boliden marknadens pubkväll. För det är väl ungefär så mycket jag dricker.

Nu har vi ju i släkten uppenbarligen nått genetiskt "fel" på våra levrar. Min mormor dog bla pga sjuk lever. Och hon var frktansvärt emot all typp av alkohol och rörde aldrig en droppe. Min mor och en av mina bröder har också höga levervärden. Och dom är verkligen inga storkonsumenter av alkohol heller. En kusin åt mamma har fått sin lever utbytt. En annan går med påse på magen.

Har jag riktigt otur råkar jag ut för båda... Men nu ska jag inte måla faaan på väggen =P

En genomgripande utredning är nu i rullning vad gäller min mage och jag.

Akutläkaren hade ögnat igenom min tidigare historik ang mina magkramper. Han var inte särskillt imponerad och nöjd över vad som tidigare gjorts. Jag har trots allt haft dessa besvär sen ca 30 år tillbaka. Men så ont som jag hade nu sist... Nej det har jag aldrig haft.

Idag ska jag iväg till VC och lämna prover som jag styrt med själv under helgen ( bajsprover - skitkul... int´... =P ). Dessutom ska dom ta en massa nya prover på mig när jag väl är där. Skönt i alla fall att det verkar kollas upp ordentligt.


Just nu idag mår jag riktigt bra efter omständigheterna. Blir fort väldigt trött. Men det är ju iof inget nytt. Man tar en dag i taget, och nu hoppas jag att inom snar framtid få reda på vad för sorts hyss min kropp har för sig.


Det var en liten uppdatering om hälsotillståndet.


Nu ska jag peta i mig frukost, duscha och pallra mig iväg och leka nåldyna.

Sen blir det stan med alla mina söner. 17-åringen ska till tandregleringen, 19-åringen vill kika på datastolar och jag och 14-åringen följer med som sällskap. Självklart följer lilloppan Heron med! *L*


Kram på alla som tittat in! =))

ANNONS
Av Annelie - 21 januari 2010 08:04

Den senaste tidens bristande närvaro här inne på bloggen är pga av att jag inte haft någon som helst lust att sätta mig vid datorn för att skriva.

Vid datorn har jag dock suttit när jag varit inloggad på facebook. Inte hela tiden förståss, men lite för och hålla kontakt med gamla som nya vänner.


Jul och nyår har förflutit. Mina söner tillbringade hela den tiden nere hos sin far och bonusmamma. Verkar som om dom har haft det rätt bra där nere.

Deras pappa är sjuk, men de där nere som vet om hans sjukdom har verkligen ställt upp och gjort sitt för att allt ska vara så bra som möjligt. Ett särskillt stort tack till barnens underbara, snälla goa bonusmamma som verkligen kämpat och kämpar vidar. Jag är så in i hjärteroten glad att du finns där för mina söner! TACK!!!

Dock har den sjukdomen ställt till en hel del trassel för oss alla. Men vi hoppas och håller tummar och tår att allt ska bli bra så småningom.


Min älskade sambos pappa har också drabbats hårt av sjukdom. Strax innan jul fick han sin tredje stroke. En tillsynes en liten en, och han fick rätt snart komma hem från sjukhuset igen. Men så fick han trassel med andningen och hjärtflimmer för några veckor sedan. Minnet började också försämras. In på lassa för ny koll och lite provtagning. Medicin sattes in för hjärtflimmret och vätskedrivande för andningen.

Andningen är idag redan mycket bättre. Hjärtflimmret tror jag är under kontroll med. Men minnet har kraftigt försämrats under de senaste dryga två - tre veckorna. Alltså från att för ca tre veckor sedan vara riktigt klar i knoppen, så känner han inte längre igen sig i sitt eget hem. Han hittar inte till sin säng, toa osv. Han tror heller inte att han är hemma utan någon annan stans. Flera gånger kan han beklaga sig att det är så långt hem. Han undrar när han och hans sambo ska åka hem igen...

Försämringen där är enligt mig allt för fortskridande för att det ska kännas bra. Men nu är han satt under en ny utredning.... igen! Får väl snällt avvakta och se vad den ger oss för svar vart efter.

Tror att detta givetvis känns tungt för min sambo Herr B. Han har dock ett sånt stort hjärta av renaste och ädlaste guld, att han gör allt han kan för mig och mina söner, och sig själv, sina söner och sina föräldrar.

Ja, vi försöker nog alla göra så gott i kan just nu. Vi försöker hitta små glädjeämnen mitt i allt det tunga.


På söndag tex ska Herr B och jag ta alla våra ungdomar + en flickvänn åt Herr B´s äldsta grabb, med oss upp till Piteå och se AVATAR på 3D-bio. Ska bli så himla roligt och häftigt. Jag längtar sååååå! *L* Det känns som om vi ska ut på ett riktigt roligt äventyr.

Det kostar en hel del. Men de flesta av våra undomar betalar sin egen del. Tack och lov! Annars skulle slutnotan sluta på hela 1170 kr!!! Nu blir vi ju förvisso hela 9 pers på den summan. Alltså 130 kr på oss var. Det blir två bilar och jag kommer att sponsra min 19 åring med bensin, då han kör sin egen bil.

Men sällan eller aldrig har jag haft möjlighet att göra nått liknande för mina söner. Ekonomin har aldrig riktigt räckt till. Men det här ville alla mina söner så gärna vara med på, att dom skippar sina månadspengar denna månad bara för att vi alla ska kunna åka iväg tillsammans. Min äldsta är ju numera 19 och tjänar egna pengar, så han betalar deffinitiv sin egen del. Jag älskar er mina underbara grabbar! *L*

Skulle även vilja kunna ta med dom upp till Malå och skidbacken, bada tunna, umgås med vänner som också ska dit, åka skoter mm. mm, under påsklovet med. Nu verkar dom iof måttligt intresserade. Men jag skulle tycka det vore så skoj. Tänk att få dom att prova på att åka slalom! Min äldsta är den ende av mina söner som faktiskt provat på det vid nått tillfälle. Men ingen av de andra två.

Helst skulle jag vilja att vi kunnat hyra en stuga där med. Men dom är redan fullbokade sen ett år tillbaka. Hotellet är en annan tanke.. Men... Det skulle kosta skjortan. Nu är det ju tack och lov rätt nära mellan vårat paradis och Malå. Så att åka däremellan skulle ju funka riktigt bra det med. *L*


Nåväl... Hur det än blir så blir det nog bra! *L*


Igår var min 17-åring och en kompis åt honom och sökte sommarjobb på Skellefteå Energi och Underhåll. Dom var först ( !!!) med att på plats fylla i och lämna in ansökan. Jag hoppas det för tur med sig. Håller tummar och tår även här. 17-åringen vill så otroligt gärna få sommarjobb just där. Ja, helst vilket sommarjobb som helst. Han blev lite snopet helt utan förra sommaren. Men det är mycket hans eget fel. Han sökte inte ens på komunens erbjudna sommarjobbsplatser. Det ska han göra i år, säger han. Helst vill han lyckas få jobb hela sommaren. Och tro mig, det skulle han behöva. Han behöver massor med slantar till ett kommande körkort. Jag tror han kommer att lyckas. För nu är han så inriktad och bestämd. *L*


Jag vet att jag tjatar mycket om min ekonomi. Men tyvärr kan man inte klara sig utan en sån. Och den påverkar ALLT i ens liv.

Många i ens närhet verkar ha svårt att förstå att man varje månad lever på kanten hela tiden. Nån kanske fyller år... det händer ju. *L* Då ska man helst köpa nått och ta med sig när man ska gratta dom.

Mina nära och kära har jag dock varit helt ärliga med och sagt att jag verkligen inte kan köpa dyra saker hit och dit. Jag är glad om jag just såpass kan ställa mat på bordet. Vi har nog med våra egena kostnader innom familjen. Och för mig är dom trots allt dom viktigaste.

Ändå känns det som om en och annan tittar snett på en...

Jag hjälper hellre till att betala för mina söners körkort, skolavslutningar och dyl.

Men vad gör man när nån när och kär fyller jämt och det skrammlas till en rätt dyr present. Jag förstår tanken och idén som sådan, men min plånbok och familj får lida flera månader efter det. Kanske kommer jag ens aldrig ifatt... Hur ska jag göra??? Jag vill ju inte vara sämre.....

Tänker att nästa gång ska jag inte vara med och fira alls. Jag hälsar på några dagar innan eller efter själv och säger "grattis" i all enkelhet.

Men hur kul är det då?

Varje gång får jag magont. När så när någon av mina söner sen fyller år har jag inget jag kan ge dom... mer än fikat på bordet och en öronbedövande "Ja, må du leva"...

Ibland förbannar jag den människa som kom på att man måste ge dyra presenter till allt och alla.

Hade jag förmågan att jobba och tjäna pengar som de allra flesta, så skulle jag kanske inte ens reflektera på att detta är vardagen för många sjuka.


Idag är det egentligen städardag i mitt hem.Och nått lär jag väl göra.

Men den senaste tiden har det snurrat så mycket oroliga tankar och funderinger i mitt huvud att jag blir helt slut både till kropp och själ. Gnistan lyser liksom med sin frånvaro.

Däremot vill jag hellre vara med min familj och mina vänner. Dom ger mig ett lugn och en styrka som känns positiv.


Innan jag slutar skriva för denna gången, vill jag avsluta med en glad nyhet.

Lördagen den 2:a Januari kl 11 födde min supergulliga svägerska  och min älskade yngsta lillebror sitt första barn! Givetvis ett av världes sötaste barn - en flicka - Vera! Hon var 48 cm lång och vägde 3165 gram.

Kanske jag skulle passa påatt avlägga ett besök hos dom en stund idag, medan hon är vaken. För tro mig. Hon är en mästare i att sova. Och det går liksom inte att väcka henne när hon väl somnat. *L* Hon måtte vara den enklaste variant av bebis att få. Sov, ät, skit och sov igen! *S* Tala om att de nyblivna föräldrarna blir bortskämda. Men... det kan ju komma att ändra sig med tiden.   


Kram på er alla!

ANNONS
Av Annelie - 10 december 2009 08:06

Har bott i min lägenhet sedan 1 December 2001. Trivs så himla bra här. Det är lägenheter som under slutet av -80 och början på -90 genomgick en rejäl renovering.

Många av lägenheterna har slagits ihop och blivit större. Det finns dock inga större lägenheter än fyrorna här.

Min fyra är på ca 98 kvadrat fördelat på fyra rum och kök. En långsmal hal, där man kommer in, och en liten som man passerar då man ska till badrummet och två av sovrummen. Har även en liten toa med dusch också.

Det är alltså numera två lägenheter på varje våning i stället för som det var tidigare fyra.

I och med ihopslagningen av två lägenheter så blir det många anorlunda vinklar och vrår. Är väl själv mest missnöjd med mitt lilla sovrums lösning.

Det var tidigare ett litet kök till en etta. Just såpass att sängen på 120 ca bredd gick att knöla in. Meeen.. Jag tyckte det var viktigare att mina söner fick de större och bättre sovrummen.

Min äldsta har eget lite mindre sovrum medan mina två yngre delar på det största.

Det funkar jättebra och dom har egentligen aldrig klagat på att dom måste dela rum.

Men visst har dom någon gång nämt att dom gärna kunde tänka sig egna rum med. =) Dom är ju trots allt 17 och 14 år gamla.

Att flytta till nått större har funits i min tankevärld. Men att få tag på en femma här i lilla samhället är inte det lättaste. Det finns för det första nästan inga femmor i lilla Boliden, dels får ju heller inte bli för dyrt.

Har till och med funderat på att kanske hyra ett hus. Men rätt som det är kanske ägaren till huset säljer, och då står man där. Sen vill ju jag väldigt gärna tapetsera och inreda efter min egen personliga stil. Och att starta upp nått sånt i ett hus man bara hyr.... Jag skulle må jättedåligt av att måsta flytta ut och börja om igen på ett nytt ställe.

Här har jag under alla år sakta men säkert tapetserat och fixat till efter eget tycke och smak. Lägenheten är min då det är en bostadsrätt.

Förändringarna går väldigt långsamt hemma hos mig dels för att min ork inte räcker hur långt och länge som helst, och dels är det en ren kostnadsfråga.

Men det lilla som ändå skett sedan jag flyttade in här, är jag ändå mer än nöjd med.

Min käre far har hjälpt mig enormt mycket med tapetseringen.


Det jag nu i vinter skulle vilja få snygga till är mitt lilla omöljiga sovrum.

Jag hoppas det kan bli av.

Jag har redan sedan några år tillbaka redan koll på vilka färger jag skulle vilja ha på väggarna. Har även sett en mycket möjlig tapet. *L*

Sen skulle jag även vilja få alla innerdörrar målade vita i stället för de nötta klassiska bruna dörrarna som jag har nu.


Som sagt så trivs jag alldeles otroligt bra i min lilla lägenhet! ....om det inte vore för min dörrgranne med dubbelmoral....

Sedan jag flyttade hit har jag haft så himla tur med grannarna mina. Dom har hälsat artigt i trapphuset och vi har tillsammans "mysat" till vårt gemensamma trapphus. Vi har haft och har fortfarande gardiner i fönstret, en fuskblomma med en liten duk inunder. Vi har lite tavlor på väggarna.

Folk som kommit i vårt trapphus har uttryckt hur mysigt och fint vi har det där.

Men så kom vår nyaste granne för dryga året sen. Jäklar vad utskällning jag fick redan deras första inflyttningsdag!

"Brandrisk", gapade kärringen om så det ven i öronen.

Till saken hör att åtminstone jag alltid kollat med HSB-styrelsen, HSB-kontoret inne i stan och vaktmästaren varje gång jag kommit på nått nytt till våran trappuppgång. Dom har alltid gett mitt godkännande! Tyvärr har jag gjort fel och inte begärt pappersunderskrift på gardiner, tavlor och dörrmatta. För att jag skulle få ha min dörrmatta så lovade jag ta på mig städningen på min våning. Det har funkat toppen! INGEN har klagat, utan jag har bara fått beröm.

Ja, ända tills kärringen brevid flyttade in.

Det värsta är att våran vicevärld inte klarar av att tillrättavisa henne ordentligt.

Själv ringde jag upp HSB-kontoret för ett år sedan för att ta reda på fakta och vad som gällde.

"Finns det beslut och man från styrelsens sidan låtit medela att man fått godkännt om det man bett och frågat om, så är det det beslutet som gäller" fick jag då som svar. Men som sagt... Styrelsen verkar inte ha skrivit ner någonstans om nått som helst beslut i nått... Kanske beror det på att medelåldern för styrelsemedlemmarna ligger runr 70-75 och dom inte riktigt har koll på det dom tar upp och pratar om på deras möten??? Dessutom har många av de som satt i styrelsen då jag flyttade in dött...

Och vad gällde brandrisken, min dörrmatta, gardinerna och tavlorna, som kärringen gapade högt om... Nu har hon själv bytt till jättefina gardiner och låtit sätta upp en fin väggvepa här utanför. Men mig gnäller hon på fortfarande...om min dörrmatta!!!

Till saken hör att våra goa grannar våningen nedanför också har hjälpt till att göra vårt trapphus mysigt och trivsamt. Dom har också dörrmator. väggvepor och tavlor!!!

Men DOM törs kärringen inte säga nått till.

Snacka om dubbelmoral.

Min käre far har jobbat inom brandförsvaret sedan jag var liten. Jag har rådfrågat honom om dörrmattor och jag har bett HSB-kontoret kolla och läsa upp vad som står i deras papper om dörrmattor och brandrisk. Fanns ingenting som säger att man inte får ha en dörrmatta pga av det. Även min far har bekräftat att den typ av dörrmatta som jag har brinner just ingenting och äventyrar heller inte framkomligheten på nått vis. Även den gardin och de vepor som sitter här gör i sig ingen skillnad OM det skulle börja brinna. Trapphuset i sig är helt i betong och sten.

Om min far ansett det vådligt på något vis så hade jag omedelbart tagit bort allt, eller om dom från HSB-kontoret läst i deras regler att det var förbjudet på nått vis, så hade jag också tagit bort allt. Men nu har jag ringt och kollat med HSB, pratat med far min och fått höra att det är helt ok att fortsätta ha det som vi har det. Så varför kan inte nuvarande styrelse och vicevärld acceptera att vi i trapphuset redan sedan tidigare fått klartecken på att det är ok?.. fast det är väl en sanning md modifikation... För både Vicevärlden och den nuvarande styrelsen känner till donnan brevid sen mååååånga år tillbaka. Hon har visst aldrig varit riktigt populär... Skrämde barn var hon visst duktig på för sisådär 30 - 40 år sen... Dom orkar nog inte ta striden med henne helt enkelt.


När mina tidigare dörrgrannar så skulle flytta så hoppades jag så att min fd svägerska skulle få köpa lägenheten. Hon har två små barn, mina brors barn W och E. Just nu bor dom i en trea som håller på att vara för liten för dom.

Hon hade själv velat ha just den lägenheten. Fatta så perfekt det skulle varit. *L*

Jag, hon och alla kusinerna i samma hus, på samma våning! Ingen bråk, ingen tjafs! *L*

Kan bara hålla tummarna för att hon snart flyttar. Att hon misstrivs och drar.

Men det är väl att hoppas på för mycket...

Tack och lov är hennes man jättetrevlig. Lika så hennes dotter som jag hann med att träffa när hon var och besökte mor sin i våras.

Nåväl.. Nu hoppas jag att tjaffset från hennes sida ska vara över. Vi hade ett långt samtal igår öga mot öga. Tror kanske att en och annan slant trillade ner för henne. Tror säger jag. För jag känner att jag inte riktigt kan lita på henne.

Hur som helst gav jag henne en kram igår och berömde henne för dom jättefina gardiner hon satt upp plus vepan som sitter här utanför. Tror faktist hon blev lite rörd och mycket överrumplad! *L*

Det sjuka i det hela.. Hade jag satt upp en vepa på väggen här utanför, så hade jag fått så mycket skit för det med...

Vissa människors funktion är ett mysterium! =P


Idag är det torsdag! Får se vad som händer idag! =))



Kram till alla som tittar in här! =))







Av Annelie - 9 december 2009 07:55

Fick detta mail av min mycket goa vän AW från östgötaskogarna. Var rätt kul så jag tänkte dela med mig. =))


~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~



Kära Dagbok ,  
Jag har precis fyllt 45, och min son (älskling!) gav mig en vecka med personlig tränare i födelsedagspresent. Nu är jag i och för sig fortfarande i kanonform, jag spelade trots allt fotboll när jag var 20, men det kan vara roligt att få röra lite på sig.


Jag ringde till träningsanläggningen och bokade tid med en personlig tränare.


Jag fastnade lite för Lasse, som är en 26-årig kille som förutom jobbet som personlig tränare också är aerobicinstruktör och modell för badkläder. Det är han som är anledningen till att jag skriver det här, han bad mig skriva dagbok för att hålla koll på mina framsteg.
   
På måndag gäller det!
 


Måndag     
Jag gick upp klockan 06.00 Det var riktigt tufft att komma upp så tidigt, men när jag kom till träningsanläggningen, där Lasse väntade vid receptionen blev allt helt plötsligt mycket lättare.


Lasse är suverän! Han har blont hår, fantastiskt blå ögon och ett charmerande leende.  


Vi började med en rundtur på anläggningen. Lasse visade mig maskinerna och det första jag fick göra var springa på löpbandet. Efter fem minuter tog Lasse min puls, och han verkade lite orolig över hur hög den var. Det han inte fattade var att min puls var hög för att han stod så nära mig i sin tajta lycra-outfit, jag är ju i toppform annars!   


När vi gjorde sit-ups pushade Lasse på mig och jag kämpade på, trots att jag var trött i magen efter att ha hållit in den ända sen jag mötte honom i receptionen.


Efter passet njöt jag av att titta på hur smidigt Lasse rörde sig under sitt aerobic-pass, och tänkte att han är lika duktig där inne som han är med mig.


Det här kommer bli en FANTASTISK vecka!  


Tisdag   
Jag fick dricka två kannor kaffe för att komma upp, men till slut var jag utanför dörren på väg till träningen.


Lasse tvingade mig att ligga på rygg och trycka upp en tung järnstång i luften, sen la han på vikter på den också!      


Mina ben kändes som spaghetti på löpbandet, men jag klarade en hel kilometer. Leendet jag fick av Lasse när jag klev av löpbandet gjorde det mer än värt mödan.


Jag mår toppen! Det här är andra dagen i mitt nya liv!  


Onsdag   
Jag försökte borsta tänderna, och enda sättet som var möjligt var att ligga med huvudet på tandborsten och röra munnen fram och tillbaka över den.  
 
Jag tror jag har fått bråck i bröstmusklerna.
Jag klarade av att köra så länge jag slapp styra eller bromsa.
Jag parkerade på en handikapparkering vid träningsanläggningen.


Lasse var lite okänslig idag och hävdade att mina skrik störde de andra som tränar på anläggningen. Jag har kommit på att hans röst är lite för hurtfrisk för såna här tidiga morgnar, och när han skriker på mig får han en nasal ton som är riktigt irriterande.      


Jag fick ont i bröstet när jag skulle ställa mig på löpbandet, så jag fick stå på trappmaskinen istället. Vem i helvete har uppfunnit en maskin som simulerar en aktivitet som gjorts obsolet av hissen? Lasse sa att det skulle hjälpa mig att komma i form och öka min livsnjutning eller nåt. Han snackade massor av annan skit också.  


Torsdag   
Lasse väntade på mig med sina vampyrlika tänder i en grimas som skulle föreställa ett leende,  
 
men den grymma formen på hans tunna läppar avslöjade honom allt.


Jag kunde inte rå för att jag var en halvtimma försenad - Det tog mig 20 minuter att bara knyta skorna !   


Lasse tvingade mig att träna med hantlar. När han tittade bort, passade jag på att springa och gömma mig i damernas omklädningsrum. Han skickade Linda för att hämta mig, och sen satte han mig på roddmaskinen som straff. Jag sänkte den.  


Fredag   
Jag hatar den idioten! Lasse är den vedervärdigaste varelse till människa som någonsin fötts på denna planet NÅGONSIN! Korkade, uppblåsta träningsnarkoman! Om jag kunde röra någon enda liten del av min kropp utan denna fruktansvärda smärta skulle jag slå honom med den.


Lasse ville att jag skulle jobba med mina triceps. JAG HAR INGA TRICEPS!


Om han inte ville ha jack i golvet så borde han inte ha räckt mig de där (¤%&##%¤) hantlarna, eller något annat tyngre än en macka för den delen. Jag är säker på att han lärt sig det där på Sadisthögskolan, han måste fått en hedersbetygelse i grenen 'tillfoga smärta'.


Löpbandet kastade av mig och jag landade på en hälsorådgivare. Jag önskar att jag hade landat på någon mjukare.  


Lördag   
Lasse lämnade ett meddelande på min telefonsvarare i morse, i det där äckliga, hurtfriska, gnisslande tonläget han har. Han undrade varför jag inte dök upp idag. Ljudet av hans röst fick mig att vilja slå sönder högtalaren med första bästa trubbiga verktyg, men tyvärr saknar jag styrka att ens trycka på knapparna på fjärrkontrollen. Jag har sett på finsk tv i elva timmar.
 


Söndag   
Jag åkte färdtjänst till kyrkan idag för att tacka gud att den här veckan äntligen är slut.  
 
Jag bad också till gud att min son nästa år väljer en roligare present. Till exempel en rotfyllning eller en rejäl tarmsköljning.
  


~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~



Ha en underbara dag idag! Kramen på er! =))

Av Annelie - 4 december 2009 13:23

Äntligen! Ja, jag säger bara ÄNTLIGEN ser det ut som om vi kommer oss ut till stugan i helgen!

Så just nu har jag verkligen inte tid att sitta här och knappa på tangentbordet.

Har iaf precis kommit hem efter en "lunchdate" med Fru K, Fru L, Fröken NM och sist men inte minst systrarna N från Luleå. Systrarna N är just nu i full färd med att flytta ner till Skellefteå. Vilket jag tycker är precis rätta takter! *L*


Önskar alla goa bloggläsare en riktigt trevlig helg!


Kramen på er alla! =))

Av Annelie - 3 december 2009 08:02

Var till Norsjö igår med kära mor, min goda vän fröken B och hennes dotter tillika min supergoa svägerska J för att julhandla. Hittade inget allt till min äldsta son D. A och S har jag redan klara.

Idag åker jag in till schtaan (=Skellefteå) för att se om jag om möjligt kan hitta nått där. Åker med min mor då även hon har en del ärenden att uträtta.

Kl 15 ska jag befinna mig på mellansonens gymnasieskola för ett utvecklingssamtal. Han går skola där så det passar perfekt att passa på att tillbringa hela dagen i stan.

Men först och främst ska jag hinna skura badrummet, lilltoan tar jag sen ikväll... om jag orkar. Annars får jag ta den i morgon bitti innan jag åter drar till stan. Men då med fru K. Jag tror nog att fröken NM ska med också. Då ska vi möta upp systrarna N från Luleå och ta en fika med dom.


Blev ett kort inlägg idag då jag har lite att styra med innan min käre mor kommer och hämtar upp mig. Ska hinna med en ordentlig prommis med Heron med innan jag far.


Kram till alla som tittar in här! =))

Av Annelie - 1 december 2009 10:00


I hjärtat finns den lyckligaste glädjen.


I hjärtat finns den djupaste sorg.


I hjärtat finns den sanna kärleken.


I hjärtat sticker smärtan hårt.


I hjärtat kan vi minnas... i evighet.



 


                                            /Annelie

Av Annelie - 1 december 2009 08:01

Vi hade tänkt dra till stugan i helgen som var. Ja i alla fall från fredag mitt på dagen till på lördagseftermiddagen. Herr B hade till och med tagit ledigt från sitt jobb från lunchtid så vi skulle kunna komma ut innan det blev för mörkt och sent.

Men så ringde Herr B strax efter kl 12 och berättade att hans far var på väg in på lassa. Högra benet på svärfar hade börjat "släpa" efter och han kunde inte längre gå på det. En rätt besvärlig situation när man är lite av en tjurskalle   som goa svärfar. *L* Men hemtjänstflickorna och hans sambo stod på sig, det var nog bäst att åka in och kolla vad som höll på att hända.


Herr B väntade in sin käre far på lassa vid akuten när ambulansen släppte av honom där. Sen blev det provtagningar och väntan. Sen blev käre svärfar inlagd på medicinavdelning för strokepatienter. För det var just stroke alla misstänkte det kunde vara och sen visade sig stämma.

Det var tack och lov "bara" en liten stroke. Det är mest högerbenet som tagit mesta av smällen. Lite av högerarmen har väl fått lite känning av det med, men det nästan omärkbart. Svärfar skojar, skämtar och pratar på som han brukar annars, och det känns riktigt bra!   


Hur som haver så gick hela den eftermiddagen åt för Herr B att hålla sin käre far sällskap. Och självklart så är det så det ska vara.När nån när och kär blir sjuk måste det få gå i första hand. Stugan finns kvar, och dit ska vi försöka ta oss till kommande helg i stället. Om inget annat händer... Peppar, peppar...  *L*


Lördagskvällen var vi till familjen K och hade en mycket trevlig kväll. Även några andra gemensamma vänner hade dykt upp där. Så fram åkte lite glögg, pepparkakor och lite annat smått och gott.

Kan nog påstå att detta var så mysigt och trevligt att vi nog borde göra detta till en tradition. En glöggkväll i all enkelhet!   


På söndagsmorgon klev vi upp tiiiidigt för att vara på en söndag.

Halv nio skulle jag och Herr B vara på EFS och möta upp fam. med underbart härliga svärmor åt fru K, och fam. NM. Vi hade alla köpt Christmas brunch - biljetter och skulle nu inmundiga allt det goda som var uppdukat!

Det var som värsta lyxiga hotellfrukosten, och så gott det smakade sen!

Det var första gången EFS hade ordnat brunch överhuvudtaget. Och jag måste då säga... Detta hade dom lyckats helbra med! Så mätt jag blev!

Hem och vila upp sig inför nästa uppdrag. Det var skyltsöndag och dagen var långt ifrån över.

När så klockan masat sig över halvtvå-snåret klädde vi på oss för en runda runt samhället! Första stoppen skulle bli Gula Villan och ta en eftermiddagsfika och köpa lite lotter. Men givetvis så blev det några kortare stoppar på vägen dit.

Träffade på lite folk man känner, så det blev att stå och surra bort en stund med dom. Passade även på att handla lite från det min yngsta grabbs klass bakat och nu sålde.

Fikat på Gula Villan var inte att förkasta. Rackarns vad gott det satt! Så här bortskämd och så här bra skulle jag lätt kunna ha det varje dag!   

Efteråt vandrade vi mot ICA Extra, gick in där och ögonfröjdades. Ja, i alla fall jag. Vilka fina tomtar dom har tagit hem! Ja, allt juligt dom tagit hem i år var verkligen en fröjd för ögat och en mardröm för plånboken. Så jag nöjde mig med att titta den här gången...


När så vi "skyltsöndagt" klart gick vi åter hem i värmen och vilade upp oss. Jag hade börjat få lite huvudvärk vid det här laget. Trött var jag också.

Herr B ringde och stämde träff med sin styvmamma. Tillsammans åkte dom sen in till stan och lassa där Herr B´s pappa ligger. Dom avlade ett besök så det inte ska bli alltför långtråkigt och trist för svärfar där.

Jag tycker det hör till god ton att besöka sin sjuke anhörige så ofta man kan och har möjlighet. För så jäkla kul är det inte att ligga på sjukhus och inte få ett endaste besök. Tyvärr är det allför många som inte "bryr sig" eller tar sig tid att besöka den sjuke.

När min mormor levde så låg hon rätt mycket på sjukhus de sista åren. Jag var då tonåring och gick i gymnasiet. Självklart gick jag upp till henne så ofta jag kunde.

Hon var (är) min mormor! Jag visste att hon snart inte skulle finnas här på jorden nått mer. Jag ville ta tillvara på tiden som fanns så mycket jag kunde.

Jag var 20 när hon tillslut somnade in. Men jag fanns vid hennes sida även då.

Och det är jag glad för.

Idag verkar inte många ha tid för sin förälder/mor/far-förälder. Det känns lite skrämmande. Nu tror jag att mina syskon och våra barn skulle finnas vi varandras sida om nått skulle hända. Vi har så starka band mellan oss. Och vi uppfostar våra barn i den andan med, att ta ansvar och hjälpa till om någon när och kär blir sjuk.

Jag blev så glad när Herr B berättade att hans äldsta son skulle försöka klämma in ett besök hos sin farfar. Där har vi en ung kille som verkligen har hjärtat på rätt ställe! Precis som far sin (säkerligen som mor sin också)! *L*


Måndagen var relativt lugn fram till eftermiddagen. Då åkte jag och äldsta grabben in till schtaan (man säger så här uppe om våran lilla stad Skellefteå) för att köpa uppladdningsbara batterier och se om jag hittade nån fin, lite roligare sorts fågelmatshus. Hittade inget. Ja D hitade batterierna han skulle ha i alla fall. Jag  köpte enbart lite juligare servetter och polkagris-käppar som man hänger i julgranen.

Passade senare på aftonen på att julpynta vidare här hemma. Några tomtar åkte fram och självklar en och annan julängel! Kommer nog fram några till senare idag. *L*


Idag står Gula Villan på schemat. Missade ju den förra tisdagen. ;)) Ha inte dåligt samvete för det käre vän. Det var så trevligt att du ringde! Men idag ska jag iväg och surra bort en stund med de andra flickorna! =))


Ha en underbart trevlig dag alla ni som tittar in här! =))


Kramen!


Presentation

Gästbok

Fråga mig

1 besvarad fråga

Omröstning

Har du drömmar och mål du håller på att förverkliga?
 Ja
 Nej
 Nej, men skulle vilja

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2010
>>>

Senaste inläggen

Länkar

Sök i bloggen

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Gott & Blandat med Blogkeen
Följ Gott & Blandat med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se